I mitt vakuum

Idag ska jag tilldela mitt inlägg till Anna. För det är bara henne jag tänker på. Jag är så.. typ.. orolig för henne. Inte orolig, nu låter det som om hon är en liten skitunge. Men jag vill lixom inte att hon ska vara ledsen. Fast det verkar som om hon har det bra nu efter några dagar iaf. Jag hade velat vara hemma nu, så kunde vi ha hittat på massa flumm. Saknar henne. Sen när jag kommer hem (är hos Henrik nu) och går i skolan är jag jämt så trött. Men vi har lovat varandra att träffas lite i veckorna iaf, ta promenader eller bara ses en stund på kvällen. Det var så länge sen vi sågs ofta. Pojkvänners fel antar jag =/ Eller mitt. Jag vet inte.. men vi är fortfarande vänner, bra vänner. Och även fast vi inte setts på flera veckor ibland så känns det ändå inte stelt och jobbigt. Även fast vi under en tid nästan inte hörde av varandra på flera månader. Jag kan fortfarande lite på henne till 100% och jag vet att hon kan säga allt till mig, precis som jag säger allt till henne. Visst är det konstigt. Vi har vart vänner så länge jag kan minnas, sen vi var typ 3 år. Och vi tröttnar ändå aldrig på varandra. Visst kan vi ha små gräl ibland, men det gör ju bara att man kommer varandra ännu närmare. Minns när vi var små och jag sa att Anna målade fult i min målarbok, hon blev jätte ledsen och jag kännde mig så himla dum. Haha! Det finns saker som vi har gjort tillsammans som jag aldrig kommer att glömma. Anna, du är min bästa vän. Vet inte vad jag skulle vara om du inte fanns <3