I mitt vakuum

Idag känner jag precis som vädret utanför, grått och regnigt. Det borde vara en bra dag idag men det är det inte.
  Jag har tänkt en hel del. Vet inte hur jag känner. Allt är bara konstigt, och hur jag än vrider och vänder på det så känns det bara fel. Allt känns fel. Jag vet inte vad jag vill. Känner bara för att gräva ner mig. Gömma mig under täcket och glömma allting. Hur ska jag kunna förklara. Det finns ingen som förstår. Ibland vill jag bara skita i allt. Dö typ. Jag vet inte vad jag vill med dig. Ingenting? Jo, fast inte såhär... verkligen inte såhär. Jag blir bara konstig. Gud, nu låter det jätte fel. Åh, jag blir tokigt! Hur ska jag kunna förklara. Det finns inga ord som kan det. Klart jag vill vara med dig. Men när du inte är här så glömmer jag hur det är och då känns det hela bara onödigt... eller nått.. Jag minns inte ens hur du ser ut! Eller så känske det känns som att du känner så..  Ja, du hör ju, jag kan inte besämma mig. Du måste tycka att jag är helkonstig, heljobbig. Men jag han inte hjälpa det! Jag håller på att bli galen, jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara skrika och slå sönder något. Någon.
Snälla, kan inte nägon bara döda mig! Jag vet att det ändå bara kommer att bli värre nu när jag skriver det här. För nu finns det ord på det, nästan i alla fall. Ett försök. Ett rop på hjälp? Jag tror jag just kom på vad jag är rädd för. Det är att du ska tycka så, säga så. Men jag vill ha svart eller vitt, ja eller nej. Antingen får du hata mig, eller så motsatsen. Jag vill inte ha grått, jag hatar grått.