I mitt vakuum

Att ha ett distansförhållande är nog det värsta som finns. Det är ju rena rama tortyren! Snacka om att plåga sig själv. Visst, man är kär o glad när man ses, men större delen av tiden är man ju faktiskt ifrån varandra! Ensam. Ännu värre är det när man verkligen är tokkär i den andra. Då känner man sig inte bara ensam, då saknar man ju den andra så att det gör ont samtidigt. Man känner sig halv. Ett stort jävla urgröpt hål i hela bröstet. Att sakna någon är den värsta känslan som finns! Det finns inget bra med den, den är bara ivägen. Förstör för en. Det finns inget man kan göra åt den heller. Jag brukar försöka längta istället för att sakna. Längta tills att man ses, istället för att sakna att han inte är här just nu. Men det är inte alltid det lättaste. Särskilt när man precis har sagt hejdå. Nej, ush! Minns ni när man var liten o skulle sova borta. När det blev kväll o det var dags att sova. När man kände den där hämska, jobbiga gråten som skavde i halsen. Hemlängtan. Så känner jag nu. Fast det är inte hem jag längtar, det är bort.
       Men det allra värsta är att man vet att det alltid kommer att vara såhär. Varje gång man ses så vet man att man snart måste säga hejdå igen. Man känner sig stressad, man känner att man måste hinna med så mkt så möjligt på den korta tiden man har... Man kommer aldrig kunna känna "Äh, vi gör det imorgon, eller nästa vecka", för då är man inte tillsammans längre. Man kommer aldrig kunna ha gemensamma kompisar, för när man träffas vill man ju vara med varandra, bara varandra. Man vill ju ta vara på tiden o gosa så mycket som möjligt. Och så kommer det alltid att vara. Alltid. Om man inte flyttar ihop förstås, men det lär ju inte hända på några år. Och ofta någon vill flytta till typ andra sidan jordklotet o lämna alla sina kompisar o familj o allt. Nej, fan va hämskt! Det är synd.

/ Anna